Beskrivning
Bilmuseet, kallat MAUTO, ligger på Pos vänstra strand, i Turin, inte långt från Lingotto. Det är ett av världens äldsta och viktigaste bilmuseer: omkring 160 fordon av 80 märken, från ångvagnen 1769 till Michael Schumachers Ferrari från 1996.
Det passar också dig som inte vet något om motorer: bilarna är uppställda i över trettio salar med kulisser och installationer som berättar om dem i sin tid, på tre våningar, med ljus och en gestaltning av François Confino. Många märken finns inte längre.
Rundan har tre delar. Man börjar med Bilen och 1900-talet, bilens historia. På första våningen finns Människan och bilen, förhållandet mellan människor och fordon. Den sista, Bilen och designen, handlar om industriell design och hur de former vi känner till uppstod.
På källarplanet finns Garaget, med de fordon ur samlingen som inte får plats i salarna, och restaureringsskolan: det besöks på begäran. Museet har också ett bibliotek med omkring 7 000 böcker och ett dokumentationscenter.
Även byggnaden är värd en blick: den långa, välvda stenfasaden ser ut att hänga över en glasvägg. I verkligheten bärs den av en stålbalk på 60 ton och fyra pelare.
Idén föddes 1932, vid ett möte med ”bilveteraner”, hos två av FIATs grundare och Turins automobilklubb. Sedan tog Carlo Biscaretti di Ruffia tag i det, konstnär, tekniker och journalist förälskad i motorer, som 1933 lyckades låna ett trettiotal bilar till bilsalongen i Milano.
Att hitta ett hem var inte lätt. Samlingen bytte adress flera gånger och hamnade 1938 under stadions läktare. Först den 3 november 1960 öppnade byggnaden vid Po, byggd särskilt för ändamålet.
År 2007 stängde museet för tre års arbeten: det öppnade igen den 19 mars 2011, till 150-årsdagen av Italiens enande, med nästan dubbelt så mycket utrymme för utställningar.
Det passar också dig som inte vet något om motorer: bilarna är uppställda i över trettio salar med kulisser och installationer som berättar om dem i sin tid, på tre våningar, med ljus och en gestaltning av François Confino. Många märken finns inte längre.
Rundan har tre delar. Man börjar med Bilen och 1900-talet, bilens historia. På första våningen finns Människan och bilen, förhållandet mellan människor och fordon. Den sista, Bilen och designen, handlar om industriell design och hur de former vi känner till uppstod.
På källarplanet finns Garaget, med de fordon ur samlingen som inte får plats i salarna, och restaureringsskolan: det besöks på begäran. Museet har också ett bibliotek med omkring 7 000 böcker och ett dokumentationscenter.
Även byggnaden är värd en blick: den långa, välvda stenfasaden ser ut att hänga över en glasvägg. I verkligheten bärs den av en stålbalk på 60 ton och fyra pelare.
Idén föddes 1932, vid ett möte med ”bilveteraner”, hos två av FIATs grundare och Turins automobilklubb. Sedan tog Carlo Biscaretti di Ruffia tag i det, konstnär, tekniker och journalist förälskad i motorer, som 1933 lyckades låna ett trettiotal bilar till bilsalongen i Milano.
Att hitta ett hem var inte lätt. Samlingen bytte adress flera gånger och hamnade 1938 under stadions läktare. Först den 3 november 1960 öppnade byggnaden vid Po, byggd särskilt för ändamålet.
År 2007 stängde museet för tre års arbeten: det öppnade igen den 19 mars 2011, till 150-årsdagen av Italiens enande, med nästan dubbelt så mycket utrymme för utställningar.